För mig är blixten numera en symbol för urladdning. Luften är aldrig så spänd som precis innan ett åskväder. Det finns en förväntan, en laddning som nästan går att ta på. Jag älskar att vara ute precis innan ett åskväder drar igång. Det gör mig alldeles upprymd och samtidigt lite rädd.
Åskan och blixtarna i sig har en skrämmande inverkan på mig. Min kropp signalerar livsfara när åskan härjar. En känsla jag har fått jobba med under mina vuxenår. Som barn kunde jag krypa in i en garderob och hålla händerna för öronen och blunda. Förtränga att det pågick utanför. Som vuxen och med egna barn har jag tagit hjälp av bl a hypnos för att hantera denna panikkänsla och dödsångest.
Blixten och åkväder på håll är fantastiska skådespel och kraften i en blixt som träffar något är mäktigare än något annat naturfenomen. Jag har sett en blixt slå ner ungefär 20 meter från mig och den känslan minns jag som det vore igår. Då befann jag mig inomhus, men kände av kraften ändå.
Symboliken i ett åskväder är som att något byggts upp under en längre tid. Krafter som står i motsats till varandra kämpar om sin rättmätiga plats och bara en vinner.
Efter en urladdning befinner sig ett lugn och ett tomrum på samma gång. Det finns alltid plats för lite nytt när friktionen är över. Jag andas alltid ut länge och väl efter åskväder och känner mig pånyttfödd. Lite som jag dött och fötts igen. Att livet får ett nytt oskrivet blad som jag kan börja fylla på.
Hur upplever du ett åskväder?
Kram Mia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar