Vad är bäst för barnen?

När jag var liten var vi ute mycket i naturen. Mina föräldrar var och är riktiga friluftsmänniskor. Vi hyrde stugor på somrarna mitt ute i skogen, badade i sjöar och plockade av det naturen hade att erbjuda. Mina favoritstunder var när vi var ute för att plocka svamp. Jag fullkomligt älskade de stunderna, för vi var tillsammans och ute i naturen. Enkelt men ändå så fantastiskt.

Jag hade dock en längtan redan som barn att se världen. Geografi var ett av mina favoritämnen i skolan. Satt i skolbänken och drömde mig bort till exotiska platser i världen. Vi levde inte fattigt i vår lilla bruksort, men några utlandsresor var det definitivt inte frågan om. Så det var bara en dröm under hela min uppväxt.

Nu är jag vuxen och har förverkligat mina drömmar. Mina barn har fått se världen. Jag har gett dom möjlighet att se och lära av andra kulturer. Få en förståelse för att vi har det riktigt bra här i Sverige, då dom sett motsatsen med egna ögon.

Våra resor sammansvetsar oss som familj, vi är verkligen med varandra då, vilket annars är svårt i vardagen med alla aktiviteter, skola och jobb.

Vi har simmat med vilda delfiner, åkt vattenskoter, klappat koalor, ridit på elefanter, ätit exotisk mat och hittat nya vänner utomlands.

Jag undrar om barnen kommer att känna samma sak som jag gjorde om sin uppväxt. Att dom uppskattar mycket av det dom fått uppleva med oss på resorna, men att dom kanske velat vara lite mer ute i skogen och plockat svamp? Vem vet.

Kram Mia

Respektera barnen

Det finns ständigt ett brus av tankar och känslor som surrar inom mig. 

Jag är känslig för energier och kan bli oerhört illa berörd när jag ser att någon far illa. Vare sig det är på tv, på bilder i tidningar eller i verkliga livet. Som förälder är det värst när det drabbar barn. 

När jag var i Prag för ett tag sen såg jag en pappa slå sitt barn. Mitt i ett köpcentrum och ingen brydde sig. Jag var nästan på väg att bryta in, men den blicken jag mötte hos denna man var mörk. Det skulle inte bli ett bra samtal. Och jag visste inte heller om barnaga är förbjudet i Tjeckien. 

I mina ögon och hjärta är det alltid förbjudet och jag önskar att alla barn i världen blev villkorslöst älskade och respekterade. 

Jag valde i denna situation att skicka så mycket ljus och kärlek jag bara kunde. Först och främst till det stackars lilla barnet som var riktigt rädd för sin pappa. Tänkte också ljus till pappan. Att han kanske hittar en annan utväg nästa gång.

Men grymt tungt det att känna den destruktiva energi som omger en händelse som denna. 

Kram Mia

Livrädd för åska

För mig är blixten numera en symbol för urladdning. Luften är aldrig så spänd som precis innan ett åskväder. Det finns en förväntan, en laddning som nästan går att ta på. Jag älskar att vara ute precis innan ett åskväder drar igång. Det gör mig alldeles upprymd och samtidigt lite rädd. 

Åskan och blixtarna i sig har en skrämmande inverkan på mig. Min kropp signalerar livsfara när åskan härjar. En känsla jag har fått jobba med under mina vuxenår. Som barn kunde jag krypa in i en garderob och hålla händerna för öronen och blunda. Förtränga att det pågick utanför. Som vuxen och med egna barn har jag tagit hjälp av bl a hypnos för att hantera denna panikkänsla och dödsångest. 

Blixten och åkväder på håll är fantastiska skådespel och kraften i en blixt som träffar något är mäktigare än något annat naturfenomen. Jag har sett en blixt slå ner ungefär 20 meter från mig och den känslan minns jag som det vore igår. Då befann jag mig inomhus, men kände av kraften ändå. 

Symboliken i ett åskväder är som att något byggts upp under en längre tid. Krafter som står i motsats till varandra kämpar om sin rättmätiga plats och bara en vinner. 

Efter en urladdning befinner sig ett lugn och ett tomrum på samma gång. Det finns alltid plats för lite nytt när friktionen är över. Jag andas alltid ut länge och väl efter åskväder och känner mig pånyttfödd. Lite som jag dött och fötts igen. Att livet får ett nytt oskrivet blad som jag kan börja fylla på. 

Hur upplever du ett åskväder? 

Kram Mia

Musiken i mitt liv

Musik är oerhört viktigt för mig. Jag kan få rysningar av glädje när jag lyssnar på en bra låt. En vacker låt kan få mig att fälla tårar. Jag tror även att musiken har en helande inverkan på våra kroppar.

Olika musikstycken är kopplade till olika händelser i mitt liv. Bara genom att spela en specifik låt, kan hela händelseförloppet spelas upp för mitt inre. Jag känner dofter, upplever sorg, känner kärlek eller värmen från en sommar.

När jag var liten spelade mina föräldrar ofta musik hemma. Nu när jag är förälder gör jag detsamma och mina barn älskar också musik.

En guldstund i vardagen är när jag och barnen går och lyssnar på musik live. Det är glädjande och närande för kropp, själ och för relationen mellan oss.

Kram Mia

Älskade barn

För ett tag sedan sa min dotter, då 8 år, till mig: - Mamma, i nästa liv vill jag vara din mamma och du får vara min dotter.
Jag svarade: - Det låter underbart!
Då sa hon: Bra, då bestämmer vi det redan nu.

Idag fyllde hon nio år och jag lär mig massor av både henne och min son varje dag. Barnen berättar för mig hur dom vill bli behandlade och respekterade. Ibland med ord och oftast med kropp och själ. Min viktigaste uppgift som mamma är att vara lyhörd och öppen för deras olika behov.

Innan jag fick barn trodde jag att vi uppfostrar våra barn. Men nu vet jag att dom visar oss djupet, meningen och utmaningen med livet.

Kram Mia

Jag är redo

Jag höjer mina händer mot skyn. En önskan om att få tillgång till en större kraft för att skapa en bättre värld fyller min kropp. En längtan som funnits där länge, latent, väcks nu till liv. Viljan att göra skillnad främst för mig själv och min omgivning. Men ganska snart en ökad medvetenhet att denna rörelse inte går att begränsa. En kraft växer sig starkare i min kropp och min själ för varje dag och år som går och den föds ur kärlek.

Jag återkommer till kärleken ofta i mitt liv. Kärleken till mig själv har varit den svåraste resan. Att älska barnen förbehållslöst var något jag kände från deras första andetag. Att det var något jag var ämnad att göra.

Att älska och leva i en sund och utvecklande relation med någon annan, tillsammans med min man, krävde till slut att jag släppte några demoner. Att jag erkände och förlät saker om mig själv. Uppfattningar om mig själv och händelser som präglat mig och gjort mig till den jag varit i varje kärleksrelation. Tills nu. Jag är mognare än någonsin förr och beredd att lära mig mer.

Kram Mia