En mandala som jag och farmor gjorde tillsammans när jag var liten
Min farmor dog i januari 1994 bara 71 år gammal. Jag var 21 år och hade precis flyttat till Tyskland för att studera tyska en termin. Innan jag åkte hade farmor haft en liten blodpropp. Jag besökte henne på sjukhuset och satt där länge för att prata om allt och inget. Någonstans inom mig visste jag att vi inte kommer att träffas igen, i det här livet. Vi tog ett långt vackert farväl. Jag tror att även hon visste.
Fem dagar efter jag anlänt till München dog hon. Jag valde att inte åka hem till begravningen av flera skäl. Jag hade redan sagt farväl när hon levde och jag vet att hon var nästan mer uppspelt över min utlandsvistelse än jag och hade inte velat att jag åkte hem för begravningen.
När släkt och vänner satt i kyrkan i Dalarna på farmors begravning, satt jag samtidigt i en kyrka i München. Det bjöds på en orgelkonsert den dagen, en mycket vacker sådan. Jag kunde starkt känna att farmor var med mig där och försökte lindra min sorg när tårarna rann.
Hon stod mig mycket nära och jag kan fortfarande förnimma hennes doft ibland, av den parfym hon använde. När jag är ledsen så är det alltid som om någon lägger en varm filt om mina axlar och kramar om mig. Jag vet att det är farmor för hon gjorde alltid så när jag var liten. Jag ser fram emot att träffa henne igen. Men tills dess vet jag att hon ser efter mig och mina barn som en skyddsängel från andra sidan.
Kram Mia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar